Öppet brev från Anette Alsing:

Det är nu vi måste hålla ut

Det har nu gått ett år sedan pandemin bröt ut. Alla har åsikter om vad som vi har gjort bra och vad som kunde gjorts bättre. Men för mig är det ett annat år som gått. Ett år som vänt upp och ner på hela världen – för mig, våra barn, svärföräldrar, syskon och all övrig familj.

Just nu kan jag kastas tillbaka till den där fruktansvärda dagen då vi fick samtalet från sjukhuset att vi bör komma in. Varenda cell i min kropp slår på och jag flyttas tillbaka i tiden. Det känns lika starkt nu som då. En vecka låg Adam i respirator och vi fick varken träffa eller se honom. Hans kropp kämpade så hårt mot smittan och behövde all kraft till det.

Den 15 april 2020 gick min älskade man bort i Covid-19. Då hörde alla av sig. Stefan Löfven uttryckte sin delaktighet. Han pratade om min man Adam och sa att hans bortgång gjort att pandemin nu blivit mer påtaglig för alla. Så gjorde många. Alla pratade om Adam – tv-kändisen och alla succéerna. Bilderna på honom blev så främmande. Jag slungades in i en enda lång mardröm. Jag fick mail i en aldrig sinande ström. Adam var överallt och många pratade som om de kände honom bäst.

Det var som om min sorg blev offentlig, något allmänt som alla hade del i. Fast ingen utom vi, de allra närmaste, hade en aning om hur det verkligen kändes. Det går ju inte att dela sorgen, skicka den vidare och få hjärtan tillbaka. Men jag är tacksam att så många hörde av sig så fint. Det var bra att inte känna sig ensam.

Det jag har svårt att förstå är de som inte ser allvaret med detta virus. Det har fyllt våra medier i drygt ett år med siffror på antal döda och insjuknade runt om i Sverige och världen. Kanske har det gjort att människor inte orkar lyssna mer när nyheterna bombarderar oss? Eller man tänker, detta händer andra och inte mig? Men tro mig, vi är så många som drabbats av viruset på värsta tänkbara sätt. Mist en nära familjemedlem, en vän eller kanske har någon nära, som har fått långtidscovid och som inte vet när eller om man blir frisk någonsin igen. Vi är många, vilkas liv aldrig blir som vanligt igen!

Ett år är ibland som en evighet. Så har det här året varit för mig. Adam blev 51 år. Vi hade en stor del av vårt gemensamma liv framför oss. För mig vill det här året inte ta slut. Sorgen fortsätter och jag måste lära mig leva med den. Det som gör mest ont är att Adam inte var färdig med livet. Inte alls! Han hade så många idéer och tankar vad han mer ville göra eller testa. Våra barn är i ett skede i livet där de ska skapa sin framtid med jobb och familj.

Adam och jag hade kommit till ytterligare en ny del i livet och funderade på vad vi ville göra – skulle vi fortsätta där vi var eller skulle vi testa något nytt sätt att bo eller leva på? Vad tyckte vi att vi nu, innan vi blev för gamla, ville testa? Skulle vi testa att ha ett litet boende utomlands som vi kunde resa till när vi ville? Eller skulle vi förverkliga Adams gamla dröm att sälja det vi hade och köpa ett stort ställe och sedan hysa in hela familjen – att få bo i närheten av barn, föräldrar, syskon med familjer och alla andra i familjen som ville?

Och nu står vi här utan dig i en helt ny värld. Den värld där vi ska fortsätta att finnas utan dig och alla andra som vi har mist. Det är en värld som vi ännu inte vet så mycket om.

Det vi vet däremot är att det är nu som vi måste hålla ut. Vi är så nära nu och vi får inte ge upp och börja leva som vanligt. Risken är för stor och utgången för hemsk. Det är också många andra som berörs av viruset, inte minst sjukvårdspersonal. De som jobbar med viruset dygnet runt. De som ser hur sjuk viruset kan göra en människa och att inte kunna bota. Det måste vara ett trauma som sätter sig djupt.

Så fortsätt att lyssna på de restriktioner som ges. Ni vill inte vara med om det som jag varit med om. Att mista sin make, bästa vän, älskade, den bästa pappan man kan tänka sig.

Adam – du sa alltid att vi var ett bra team! Det var vi, det bästa!
Jag saknar dig.

För övriga frågor, kontakta stiftelsens ordförande Fredrik Lundberg
fredrik@adamsminne.se